Utvecklingen med att nu Polen börjat överpröva sitt medlemskap så här i efterhand kan säkert argumenteras ur en rad olika perspektiv.
För inte så länge sedan så var det UK som tog ett beslut att ta en annan inriktning i sin roll med att vara med eller inte inom EU, frågan är nu vad som kommer hända på både kort och lång sikt.
Personligen så kan jag se en rad olika orsaker till den uppkoma situationen samt en hel del liknelser historiskt, så mitt intresse i frågorna är inte så mycket utifrån om EU är bra eller inte för Europa, utan mer utifrån perspektivet av vad som händer och varför.
För att röja eventuella spekulationer ur vägen, så kan jag redan nu påtala att jag är för EU och kan se stora risker med att vi inte håller ihop ur ett Europeiskt perspektiv, riskerna är i första hand rent handelspolitiskt men självklart även rent säkerhetspolitiskt.
Rent förhandlingsmässigt så är det kanske inte så konstigt att parter ingår ett avtal med de bästa intentioner från båda sidorna för att efterhand upptäcka att det kanske finns ett par saker som inte riktigt blev som vi tänkte.
Mycket kan säkert relateras till att saker händer som parterna kanske inte alltid haft inflytande på eller som visar sig direkt vara orättvist för en eller andra parten.
I vår omvärld både på personligt plan och globalt så sker det regelbundet att avtal tas upp till omförhandling, utmaningen ligger mer i om man redan från början haft för avsikt att ompröva avtalet regelbundet och i princip punkt för punkt skapa sig en bättre position.
Väljer man tex i ett äktenskap att redan från början gifta sig för att tids nog skilja sig är det kanske inte så konstigt om man får epitetet en "gold digger".
Gör man samma sak rent affärsmässigt, så kommer det självklart ha konsekvenser även om det kanske är mer accepterat i affärsvälden på ett annat sätt att ständigt omförhandla en tidigare överrenskommelse.
Min personliga åsikt är att EU inte skötte förhandlingen med UK på bästa vis, men jag tror man också lärde sig något av den resan, något som gör att man den här gången väljer att ta sig an utmaningen på ett annat vis.
För den skull så skall man inte tro att det kommer ha konsekvenser, redan nu så hörs röster från Polen om att de inte kommer accepteras att bli utpressade till att ta en annan inriktning i vad de ser som självklara frågor.
Där kommer att finnas en mer ödmjuk dialog som tids nog kommer rendera en mer utmanande situation där Polen troligtvis kommer att få välja mellan en del tråkiga konsekvenser om de inte själva backar på sina krav.
Skulle EU gå med på vad Polen kräver kring sin egen suveränitet, så sätter det lika snabbt en praxis som i princip skulle öppna upp för andra länder att kräva samma grundkrav kring sin egen suveränitet.
Där finns även aspekten av om det är regeringen och inte folkets val i Polen, kanske är det en del av frågan att få den prövad i ett val för att se om det finns en majoritet i frågan.
Risken är bara att det kan gå på flera sätt och kan i slutändan bara innebära att en del svåra beslut bara kommer ta lite längre tid att fastställa.
Den rena kostnaden för de beslut som redan tagits i Polen kanske kan accepteras även om det är mer troligt att det kommer kosta för mycket att ensidigt bestämma sig för vad som gäller.
Lite som i ett äktenskap där den ena parten väljer att göra som den vill, risken är rätt stor att helt plötsligt så fungerar inte nyckeln till huvuddörren och bilen är borta.
Vi kan alla bestämma oss för att göra som vi vill, problemet är att ofta har vi inte funderat igenom vad det verkligen kommer att kosta om vi väljer att inte förhandla i jämförelse med vad det skulle kosta om vi valde att förhandla.
Sen är det heller inte ovanligt att börja en förhandling med att säga upp ett avtal eller i vaje fall överpröva för att i bästa fall få en praxis som stöd för de förändringar man vill driva.
Mitt tips till alla som har för avsikt att ingå långsiktiga avtal även om det kan behövas omförhandlas på vägen är att ta sig en god fundering över trovärdigheten och förtroendet mellan parterna över tid.
När väl förtroendet är borta, så blir plötsligt alla gemensamma möjligheter väsentligt begränsade där ofta båda parter förlorar på det hela, frågan blir mer vem som har råd att hålla på över tid.
Har man begränsade resurser, så är det kanske så att uthålligheten kommer sätta en i en situation som är långt mer kostsam är vad avsikten var från början.
Nu har EU tappat en deltagare i gamla väst, och riskerar att tappa en deltagare i öst och därmed jämna ut rösträtten inom EU, hur det än är, så var UK en netto bidragare till EU av större proportioner.
Polen erhåller drygt ett par procent och betalar drygt nån procent i förhållande till sin BNP, jämförelsevis stog England för 12 procent av EU budget innan de valde att kliva av.
Siffrorna är inte det viktigaste utan maktbalansen i en förhandling sätts ofta av vad det kostar en part att förhandla eller inte att förhandla och vad uppsidan är för båda parter att komma överens.
Tråkigt nog så kan jag redan nu påtala att det inte kommer sluta till parternas bästa även om EU skulle dra det längsta strået.
Relationen är troligtvis redan körd i botten, med allt vad det kommer att innebära i en värld där allt mer blir instabilt både lokalt och på globalt plan.
Det positiva i det hela är att världsekonomin verkar ta fart över lag så här i och efter pandemin, mycket av de svårigheter vi ser i att transportera gods lokalt och globalt hänger på att volymerna har ökat.
Det skall bli spännande att gå in i 2022 med allt som sker, det mesta vi oroar oss för kommer inte att ske och det som sker har vi inte alltid kunnat se att det skulle ske.
Christopher Bell Blomquist
Managing director Scotwork Sweden
BellBlomquist Consulting.
www.scotwork.se